Ett tag sedan jag skrev nu. Någon som fortfarande läser? Jag har typ fått jobb. Jobbade igår men inte idag för idag ringde de inte. Såhär kommer det visst vara nu, jag får gå upp varje morgon och inte veta ifall jag får jobba eller inte. Hurra. Eller inte.

Hem till Karlstad ska jag i helgen och det ska bli så skönt. Det är stressigt och påfrestande här utan egen lägenhet. Gäst hela tiden är ingen hit vill jag lova.

…och jag hoppas jag får jobba mer nästa vecka. Annars gråter jag.

Msnkontakt: tja

Sandra: kommer strax i telefon

…och jag ville faktiskt snacka med dig. Men min kära Tysk ville visst aldrig sluta prata…

Inspiration!

Street Fashion från Tokyo typ bästa inspirationskällan jag kan hitta åtminstone. Förutom LOOKBOOK.nu då. Där kan man ju sitta i timmar.

När jag får ett jobb ska jag köpa nya kläder. Har typ tusen planer och jag är så otroligt trött på min tråkiga garderob. Jag har nog världens tråkigaste garderob just nu. Förutom min söta mössa som jag nu kan använda utan att svettas ihjäl.

…och imorgon ska jag till Oslo. Igen. När slutar jag åka fram och tillbaka tro?

Jag och mamma har bakat kanelbullar. De blev jättefina och jag känner mig som en tönt. Baka, laga mat, plocka svamp, plocka bär… det tar aldrig slut jag håller på att bli någon sorts hemmafru. Vilken tur att jag följer Desperate Housewives, jag menar, så jag vet hur det fungerar. Tror jag ska ha Bree som förebild, eller Gabrielle (minus affär med minderårig). Enbart vara snygg med andra ord. Eller så är jag en mix av Bree och Gabrielle, fast å andra sidan är ju faktiskt Bree också rätt snygg på något sjukt psykat sätt. Tror jag har potential att bli lika pedant som hon åtminstone.

…och jag gillar inte riktigt när det blir så. När tänker du växa upp?

Det verkligen regnar sådär ihärdigt. Sånt regn som inte tycks ha något slut. Jag gillar det inte alls

…och min pojkvän är besatt av Sims. Hjälp!

När jag kom till Oslo i måndags kväll såg vi en knarkare precis utanför stationen. Han satt där med sin kanyl i armen och tryckte i något som var läskigt likt heroin (kan inte veta säkert för jag har bara sett på film tidigare). Jag blev chockad och kall i hela kroppen och det tog flera minuter innan jag kunde gå normalt igen. Hade ingen aning om att jag var så känslig, har alltid trott att jag är ganska tålig och stark men så var det visst inte.

Kalla mig efter men jag har faktiskt aldrig haft någon nära kontakt med droger, tro det eller ej. Klart det har hänt att jag har träffat någon person som varit hög men jag har bara blivit erbjuden att röka på en gång, i Italien och då skrattade jag för jag trodde att det var på skämt. Inte ens när jag i princip bodde i en storstad som Tokyo med så mycket människor stötte jag på det. Jag tror att anledningen till att jag aldrig stöter på det är för att jag är blind för såna saker, jag ser helt enkelt inte. Om inte Makki hade sagt till mig att kolla på knarkaren i Oslo hade jag med största sannolikhet missat honom, trots att han satt precis utanför ingången, i ett hörn, men ändå relativt synligt.

…och egentligen är jag ganska glad för att jag slipper se. Det man inte vet behöver man inte må dåligt av… fegt men så är det.

Eftersom jag inte fick någon intervju förrän måndag så tyckte jag att fuck it jag åker hem igen. Nödvändigt att vara kvar i Oslo och spendera pengar liksom. Fattar verkligen inte varför han inte kunde ha bokat tid för intervju när jag ringde förra veckan. Det är ju absolut ingen skillnad alls nu mot vad det var då. Så jävla sjukt konstigt och jag är så jävla sjukt sur.

…och jag tror Hipa har saknat mig när jag varit borta i två dagar. Världens bästa hund!

Det är grått ute och min pojkvän är förkyld och tråkig. Jag är sur på honom för att han är förkyld, jävla värt att bli det nu när han kunde ha varit det för några veckor sedan… typ samtidigt som jag. Okej, det kanske är min förkylning som han har fått nu, men ändå. Jag surar fortfarande.

Mannen jag ska prata med på Adecco sitter i möte och jag ska ringa om en halvtimma. Jag vill samtidigt som jag inte alls vill. Lite rädd att få ett nej eller nåt. Lite rädd för att ringa okända människor som pratar norska. Men det är väl bara att vänja sig, för jag lär ju bli tvungen att göra det igen om jag ska bo här.

…och nu ska jag lägga mig bredvid min sjuka pojkvän och sura lite till.

För några veckor sedan var jag jävligt förbannad på min doktor som ordinerade motion till mig. Jag menar, vadå jävla motion? Vad jag kanske glömde nämna var att han kopplade ihop min sjukhet med nedstämdhet och tristess. Jag tyckte ju inte själv att jag var nere och jag tänkte att han menade depression och sådana allvarliga saker. Och jag är ju fan inte deprimerad, sånt märker man! Däremot var jag ju sjukt uttråkad och gjorde ingenting. Kanske det hängde ihop? Jag gör mer nu och aktiverar mig mer fast jag inte orkar. Det händer fortfarande att jag blir jättetrött och inte orkar men det är klart bättre än tidigare. Magen kan nog förklaras med lindrig magkatarr, det är det som stämmer bäst. Men så länge jag äter regelbundet och rätt och inte stressar så går det bra. Tänk om jag faktiskt börjar bli frisk på riktigt? Tänk om jag aldrig var sjuk på riktigt? Wow… det vore häftigt.

…och nu måste jag verkligen duscha för jag ska åka till Oslo om ett par timmar och jag tror inte min pojkvän vill att jag ska lukta häst.

Eller ja, jag sprang åtminstone fem kilometer. Trodde jag skulle dö flera gånger och jag har nog aldrig sprungit så långsamt. Men sprang, det gjorde jag och jag är så jäävla bra.

五キロメトル – ゲット！

…och jag har inte riktigt listat ut hur man gör för att vända rätt bilderna på den här datorn. Så tillsvidare är det nackgymnastik som gäller.