Fast ändå inte. Inga särskilda planer. Vädret är grått. Ikväll åker vill till stugan, till ödemarken där man bara kan se på ettan, tvåan och tv24, utan dator och fast telefon och med bastu istället för dusch. Det ska bli skönt. Det är ett av de få ställen där jag verkligen kan slappna av helt och fullt.

Ska in till stan sen, ensam verkar det för. Men jag orkar inte riktigt bry mig. Det kvittar om jag är ensam eller inte. Allting kvittar ganska mycket.

Förutom du.

Leker lite med tanken på att göra min blogg till en såndär modeblogg som är så inne. Skriva om mode och kläder och skryta om alla mina snygga kläder och få alla att dyrka mig och vilja vara mig. Ja, och sen ska jag tjäna massa pengar på det och bli såndär B-kändis och umgås med Linda Rosing och gänget. Framtid jaa!

Så här börjar jag med dagens outfit:

Vad jag har på mig är alltså:

En grå svingammal munktröja med hål under armarna av märket take off, ärvd efter äldre broder
Ett par jeans, killmodell av märket Levis, snodda från pojkvän
Svarta strumpor förmodligen snodda av någon broder
Och som lite extra piff på det hela; en militärgrön keps modell Fidel, köpt på Arvikafestivalen 2007

Jag kan det här med mode alltså.

Det öser ner. Alltså verkligen öser öser. Jag som vill ut och rida men se det vill jag ju inte nu eftersom regnet öser ner som fan. Och min stackars älsklingsplutt står ute i hagen och blir blöt. Men han har täcke på sig och det är ju bra.

Jag lyssnar på Johnny Logan and Friends. Min hårddisk med all musik är ute i mitt rum och det här var det enda förutom lillebroderns skitmusik och ParaPara Hits jag kunde hitta som är värt att lyssna på.

Sammanfattning, det regnar och jag sitter inne och lyssnar på Johnny Logan and Friends.

Töligt gött lov jag har då!

Det är dags att skärpa sig nu, på riktigt. Jag ska skärpa mig. För din skull. Vill inte att du ska behöva ta hand om mig när jag blir sådär dum, du förtjänar så mycket bättre. Du förtjänar inte att bli behandlad så. När du är så snäll och jag bara säger dumma saker eller säger ingenting alls. Men problemet är att orden fastnar i halsen. Nej, inte ens i halsen, de fastnar i magen. Du frågar hur jag mår. Jag svarar att jag vet inte och det är sant.

Men nu ska det bli skärpning. Har bestämt mig för att sluta vara såhär. Ska verkligen försöka.

För din skull. Jag ska bli glad och stabil igen, du behöver inte oroa dig.

Då var det sagt. Se det här som början på min UPPGÅNG! 

PS. Mina lovplaner har redan söndrats. DS.

Vi ses om tre veckor då. Hurra distansförhållande!

Det är jättevarmt ute och perfekt ridväder men jag har ändå ingen ork. Min annars så vita ädla springare är utbytt mot ett gråbrunt monster som jag måste arbeta mig igenom innan jag kan ens tänka på att rida. Lera. Jag hatar lera. Lera är jävligt sug faktiskt.

Idag tänker jag inte prata om min ångest, alla vet ju redan att den finns där.

Jag har planer för sportlovet:

Måndag – hälsa på Pluttifisan
Tisdag – Dostojevskij
Onsdag – Worys och åka till stugan norr om Lesjöfors i ödemarken
Torsdag – åka snowboard
Fredag – (ha träningsvärk) åka snowboard
Lördag – (vara totalt orörlig till följd av träningsvärk) åka snowboard
Söndag – åka tillbaka till skitkarlstad
Måndag – få panik över allt skolarbete jag skulle gjort under lovet men ändå inte gjort

HEJA SPORTLOV!!!

Nu. Nu ska jag gå ut till stallet och mocka och försöka få rent det där grå monstret som står ute i hagen.

きっと　なんとかなるさ　あせることないさ
泣きたくなったら　笑ってみよう
どんな時でも　ほら笑　顔でいれば
案外うまくいく　明日はいいお天気

NEWS – なんとかなるさ

Och med de orden beger jag mig mot skolan och buddhismenprovet. Wish me luck!

Jag försöker. Tror jag? Måste sluta skriva ångestinlägg. När blir jag mig själv igen?

Okej, nu jävlar ska jag ta tag i mig. Sträck på dig, se glad ut och sluta klaga för i helvete!

Vad jag vill helst? Säg det. Inte är det att det ska vara såhär iallafall.

Måste börja planera sommaren. Mamma tjatar om att jag ska sommarjobba men jag vet inte. Jag vill ju göra massa saker och jag vet inte om jag ska på sommarskola. Jag vill åka på Peace&Love, säkfunka på Arvikafestivalen, vara hos Alex i Oslo och hälsa på den överaktiva tysken i Tyskland eller Spanien. Varför måste hon bo så långt bort när jag behöver henne här? En överaktiv tysk skulle verkligen sitta fint nu. Snart AnnaPanna.

Jaha jag är väl sur och vresig då. MEN GE MIG MITT PERSONLIGA UTRYMME! Jag behöver vara själv ibland, så är det bara. Sluta kväv mig, okej?

Jag är så trött och arg och less på att det ska vara såhär. Seriöst, jag orkar inte.

Förstår inte vad som är fel, jag vill ju bara bli glad igen.

Jag orkar inte. Satans helvetes jävla skitskola. JAG ORKAR INTE! Ska skriva en Causal Analysis till engelskan imorgon och jag kommer verkligen inte på något att skriva om. Det är tomt, blankt, totalt bäcksvart. Kommer inte på någonting! Nothing! Nada!
Och projektarbetet som jag inte ens har någon galla kvar att spy ut över. Sakta men säkert äter skolan upp mig likt en parasit som vill kvadda min mentala hälsa och bryta ner mig till ingentinget.

Imorgon ska Naoko med sina kompisar till Harajuku och Shibuya för att handla kläder. Hon har kommit in på universitet och måste ha mer vanliga kläder eftersom hon inte ska ha skoluniform längre. Jag vill följa med och gråter en skvätt över min parasit.

(Lever dock fortfarande på Hanoi Rocks och att Alex kommer om 6 timmar)

Och det gör de verkligen! Jag kan omöjligt beskriva mina känslor över att äntligen ha sett dem live. Så sjukt, mitt absoluta favoritband.

Spelningen var mycket bra, det var skön stämning och bandet gjorde en verkligen inte besviken. Monroe röjde, hoppade runt som en annan galning och flörtade hejvilt med publiken, som den entertainer han faktiskt är. En extra eloge till Monroe för att han är 46(?) år och fortfarande dimper ner i spagat utan problem! Andy McCoy såg kanske inte riktigt lika fräsch ut (ser han någonsin fräsch ut?) och var något stelare än Mr Monroe. Men han var jävligt skön ändå. Hela bandet bjöd på sig själva. Lite synd att de inte spelade min favoritlåt Cheyenne men kul att de ändå spelade klassiker som Tragedy och Up around the bend. Och framförallt Don’t you ever leave me! De bästa låtarna var Highwire och Fashion från det nya albumet Street Poetry och A Day Late A Dollar Short, People like me och Don’t you ever leave me. Herregud jag minns knappt vilka mer låtar de spelade.

Det lilla minus som jag kan hitta är vissa ohyfsade typer i publiken. Till exempel killen bredvid mig som tyckte att det kändes passligt att köra ner sin tunga i min hals. INTE OKEJ! Dessutom hade jag pratat med honom innan så han visste mycket väl att jag hade pojkvän. Jag är besviken, mycket besviken på det motsatta könet. Nu förstår jag vad Alex menar med att jag inte är tillräckligt uppmärksam när jag är ute. Och att killar är svin som bara är ute efter en sak. Besviken säger jag bara. Ska man inte ens kunna konversera och vara trevlig utan att de tolkar det som ”hej ska vi knulla?”. Det går ju fan inte att prata med någon när man är ute, tjejer ser bara andra tjejer som rivaler och killar vill bara ha sex. Jobbigt liv!

Men förutom den incidenten var det en genomlyckad kväll! Jag och Pluttifisan var mycket mogna och civilserade när vi runt klockan 20:00 vinglade runt på Göteborgs gator och pratade högt på värmländska om våra grisar. Ännu mognare var vi när vi efter spelningens slut klockan 00:15 bestämde oss för att köpa massa skräpmat och åka till hotellet istället för att fortsätta festa.
Nu dagen efter är mina armar täckta av blåmärken, nacken värker och min röst är sexigt raspig. LYCKA!