Min pojkvän föreslog nyss att vi skulle gå på tarmsköljning tillsammans. För att citera från MSN: ”annars kan vi ju gå på sån par-tarmsköljning, där de använder samma vatten för maximal känsla av närhet”

Alltså… Alex, du är så jävla äcklig!

Jag tror jag är sådär vilse nu igen. Vilse i musikjungeln. Jag förstår inte varför jag aldrig kan sluta lyssna på japansk pop. Det går inte! Jag vill verkligen, för jag förstår inte vad jag tycker är så bra med det. Men något är det som liksom inte kan få mig att sluta och jag mår bra av att lyssna på det. Därför frågar jag mig själv nu varför ska jag sluta lyssna på det egentligen? Om det nu får mig att må så bra. Men det är ju inte nyttigt! Det är inte nyttigt att röka heller men det gör ju folk ändå. Jag tror det kan vara så att jag helt enkelt förknippar musiken med Japan och tiden i Japan var en himla bra tid. Jävla hjärntvättning jag blev utsatt för.

Så nu försöker jag hursomhelst hjärntvätta tillbaka mig själv med lite Hanoi Rocks, Hardcore Superstar och The Clash. Och sen sålla bland den japanska musiken och bara behålla det som är bra. Vi får se om det fungerar.

Imorgon ska jag för övrigt bege mig till Lund (om vädret nu tillåter det) och hälsa på den där pojkvännen. Frida sa idag att jag bara är tillsammans med honom för att han har sneda ögon (halvjapan). Men det är inte sant! Jag är tillsammans med honom för hans pengar, hans rumpa och för att komma åt hans yngre bror. Sådetså!

Då är jag väl det då. Men FAN ska det vara så svårt att förstå?

Ibland är inte allt så jävla logiskt. Försök förklara det för en femåring.

Häromdagen insåg jag en sak, folk tycker faktiskt inte om japansk pop. Det är verkligen så. Jag har ju vetat det egentligen men nu har jag liksom insett det. När folk säger att de tycker det är dåligt så menar de det också… jag har fått för mig att bara jag spelar det tillräckligt mycket så kommer de nog tycka det är bra till slut. Jag är verkligen jätteförvånad över att någon kan tycka att det är dåligt. Men de tycker det är lika hemskt som jag tycker att Backstreet Boys är hemskt.

Därför bjuder jag idag på 関ジャニ∞(Kanjani8) ^___^

Återigen fascineras jag något så otroligt över vad folk söker på. För några dagar sedan hade någon sökt på ”söker japansk pojkvän” och hamnat på min sida. Alltså… om man nu vill ha en japansk pojkvän är det inte jävligt korkat att söka på svenska då?! Jag menar, hur många potentiella japanpojkvänner kommer man hitta genom att söka på SVENSKA? Herregud den bruden (eller killen) kan omöjligt ha alla rävar i grytet. Sen att ens försöka hitta en pojkvän över internet. Jag är djupt chockad.

Så idag då, någon som har sökt på ”I am legend+grät”. Någon som vill dela sina djupa känslor kanske? Eller är det rentav någon mer som söker sin andra hälft!? Kanske borde jag starta en datingsida istället för blogg. För tänk så många besvikna det måste vara som ramlar in här.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag återhämtat mig från igår och är inte lika ångestfylld längre.
Och jag vågar numer inte gå ut till vedboden själv eftersom jag tror att det ska vara zombies där. (Tack Isak!)

Idag har jag noll inspiration till någonting. Jag är trött trött trött på allt. Det känns som hela min tillvaro är ångestfylld av någon outgrundlig anledning. Jag förstår verkligen inte varför? Vad är fel? Varför är det fel??

Okej, jag försöker tänka vad jag helst av allt skulle vilja göra i det här ögonblicket. Antingen vara med Alex eller supa mig till stadiet där man slipper tänka.

Och till råga på allt har jag drabbats av världens hemlängtan till Japan. Jag saknar mina värdföräldrar, mina vänner, Matsudo, Tokyo, Andrea & Chris, atmosfären, maten… och jag saknar mina vänner i resten av världen Anna, James, Julian, Marie, Ash… tillochmed Fai!
Flera av dem kommer jag förmodligen aldrig träffa igen och det skär verkligen i hjärtat. Den enda jag kan vara säker på att faktiskt få träffa igen är egentligen bara Anna. Och Anna och James var de som betydde mest så jag antar att det är bättre än inget.

Jag vill hitta hem.

Min värdsyster gjorde värsta roliga upptäckten idag:

Eller hur!? (Och bruden som gjort den här videon är förmodligen världens retard men jag hittade ingen bra bild på honom…)

Jag känner mig jävligt kluven idag. Jag är glad men jag är ledsen, jag vill ha sällskap men jag vill vara ensam. Jag vill festa men jag vill stanna hemma. Vad vill jag då? Egentligen vill jag bara åka till Lund och antasta min pojkvän men det går ju inte för jag måste gå till skolan som jag inte vill gå till. Och vad är det som händer egentligen? Allt går så fort och jag hänger inte med. Så mycket som förändras och jag är hela tiden nära att sabba allt. Tänk att man hela tiden är så nära att rasera hela sin tillvaro… nejmen usch såhär kan man ju inte sitta och tänka.
Jag har ju inga problem egentligen så varför skapa själv? Dumt!

Jag vill fortfarande festa men ingenting händer idag så jag ska sitta ensam på mitt rum och sura.

Var på I am legend idag. Läskig läskig… jag kunde inte sluta gråta efter det där med hunden. Förstår dock varför folk tycker den är bra. Haha även om jag missade att se hur äckelmonstren såg ut eftersom jag gömde mig, höll för öronen och bara vågade kika lite försiktigt med ett öga.
Har aldrig insett tidigare hur rädd jag faktiskt är för den här sortens filmer. Trodde inte det skulle vara såhär illa faktiskt. Men nu vet jag ju det till nästa gång…
Det var också väldigt intressant att när jag såg mig omkring i biosalongen var det i princip enbart killar där. Det kändes himla bra haha! Alla bara ”höhöhöhöhhhh” och så fjolliga jag var jätterädd och grät när hunden dog.

Nu är jag festsugen och känner faktiskt nästan för att gå på en rejäl hemmafest! Tyvärr växer ju inte de direkt på träd så… jag får väl dricka en gammal dammig öl i mitt rum sen eller nåt. Hurra!

Tänk att en enda korkad liten brud kan sabba hela min dag. Jag har varit så jävla arg! Förstår verkligen inte hur en del människor kan vara så intelligensbefriade. Min klass sjönk verkligen djupt idag…

Okej, jag kanske inte betedde mig så jävla moget jag heller. Något sånt här har inte hänt på flera år! Det kändes som att vara tillbaka på högstadiet igen och käfta som man gjorde då. Herregud… när jag tänker på det nu skäms jag litegrand över att jag lät mig själv bli så arg och att det blev så personligt, vilket inte alls var meningen. Men jag blir så helvetes jävla trött på folks totala oförståelse.

Så tack, TACK för att du förvandlade mig till en 14-åring, sabbade min dag och gjorde mig på dåligt humör så jag bråkade med min pojkvän. Allt är ditt fel. TACK FÖR FAN!